Nattvaken för femtioelfte gången i år

Om man säger goddag när man möter någon på dagen så kan man väl säga godnatt om man är vaken och möter någon på natten eller? Det är i alla fall läget nu, eller, det är snudd på tidig, tidig morgon. Så godnatt! Det är helt tyst i lägenheten och jag gör mitt bästa för att hålla det så. Fattas bara att något av barnen ska vakna. Det har jag inte riktigt energi till ännu. Frun skakade liv i mig för en dryg timme sedan, andningsuppehåll av det grövre slaget var diagnosen. Nu kan jag inte somna om. Tack sötnos! (Nej, jag klandrar henne inte.)

Den här natten har jag ingen lust att ägna mig åt ångest och huvudbry över livets alla mödor. Det är lättare sagt än gjort förstås. I de här lägena brukar jag ta hjälp av min surfplatta, den är lite bekvämare att ligga med i sängen jämfört med datorn och som tur är, är jag välsignad med en hustru som inte störs av svaga ljussken.

Spelet för natten är Papers, Please. För er som inte känner till det spelet så kan jag berätta att det är dystert som tusan. Du spelar som en gränsvakt i typ Östtyskland och din uppgift är att kontrollera pass och andra handlingar hos människor som vill ta sig över gränsen in i landet. Det gäller att förhindra att terrorister och andra “oönskade” individer får tillträde. Jag kan egentligen inte förstå varför jag tycker att det är så kul när det som spel ligger så nära ett vanligt jobb. Eller, så kul vet jag kanske inte om jag tycker att det är… Men det är rofyllt på något vis. Det är ironiskt med tanke på att jag ibland upplever mitt egna jobb som minst lika dystert. Men det är ju verklighet och det är en annan sak. Godnatt!