Att börja träna

Jag är 1,83 lång och väger ungefär 120 kg. Precis som så många andra som lider av sömnapné så är jag något överviktig. Det där med att börja träna har därför häckat i bakhuvudet ganska länge nu. Men det är ta mig tusan inte lätt alltså. Energinivån är inte på topp för någon efter jobbet, allra minst för någon som ofta har sömnsvårigheter som jag. Återstår då att träna innan jobbet (då jag i och för sig inte heller är särskilt pigg) och lida mig igenom de där timmarna på jobbet. Promenader hade jag tänkt mig.

Så har jag bestämt att det får bli. Min förhoppning är att det ska mildra mina symptom och i längden göra så att jag sover bättre. Gäller bara att ta mig igenom en period av jobb, dagishämtningar, vakna nätter och tidiga morgnar. Kämpa på.

Igår vaknade jag mitt i natten och spenderade som vanligt lite tid med att spela på surfplattan. Jag läste dessutom en artikel om sömnapné på nätet. Visste du att tio procent av befolkningen drabbas av sömnapné? Inte jag heller, och jag har ändå haft det i några år (jag var ung när jag drabbades). Förmodligen har min läkare sagt det vid något tillfälle då jag inte var riktigt vaken. Hur som helst så förvånar det mig att konsekvenserna av en sjukdom som drabbar så många som en av tio är såpass okända. Det är verkligen inte bara en fysisk åkomma, effekterna omfattar till slut hela ditt varande, fysiskt såväl som psykiskt.

Om jag känner att jag måste ta tag i det här för min egen skull så känner jag det ännu starkare för min familjs skull. Det kanske låter fånigt för någon som ändå är förhållandevis ung, men jag tänker ganska ofta på hur länge jag kommer leva. Tidiga morgonpromenader några dagar i veckan kan ju knappast göra saken värre.