Dagis

Det slog mig idag när jag hämtade mina döttrar på dagis att min pappa aldrig hämtade mig när jag var liten. Man skulle kunna skylla på att det var andra tider då, slutet av 70-talet, början av 80-talet. Men det var ju inte så länge sedan? Jag menar, det var en sak på 40- och 50-talet, när det där med att ta hand om barnen verkligen sågs som kvinnogöra. Men min farsa var faktiskt borta mycket, och det var min mor som fick ta hand om mig och mina bröder för det mesta när vi växte upp.

Har det påverkat mig i min roll som pappa? Det har nog det, men jag vet inte riktigt hur. Det vore lätt att säga någonting i stil med att mitt största mål nu när jag själv är pappa är att göra helt annorlunda mot hur min egna farsa gjorde. Men jag tror inte det. Min egen far gjorde ett bra jobb på många sätt och jag skulle ljuga om jag påstod någonting annat än att han på vissa sätt är en förebild.

Det går kanske inte att bortse från det att vi var tre bröder och jag har två döttrar. Det fanns (finns?) ändå något slags syn på att killar ska lära sig att ta hand om sig själva och att den normen kanske påverkade farsans relation till oss bröder. Själv kämpar jag med att inte vara för överbeskyddande i relationen till mina döttrar. De måste ju trots allt också stå på egna ben en dag. Dagarna går så satans snabbt ibland.

Natten var relativt lugn, när jag vaknade upp kände jag mig till och med ganska utvilad. Ibland får man vara glad för det lilla, att vakna upp och känna sig pigg är däremot inte någon liten grej. Det är stort, för mig.