Tiden tickar på

Hej! Kikar in på bloggen med en rapport bestående av tankefragment från en helt vanlig dag. Jag har i det senaste tampats en hel del med funderingar kring min ångest och mitt faderskap och i förlängningen hur mitt mående påverkar mina barn. Jag är nog inte ensam om den här typen av tankar.

Jag har en del dödsångest och känner ibland någon slags allmän livsleda, säkerligen delvis beroende på att jag ofta sover dåligt. På det följer en rädsla över att jag på något vis ska “smitta” mina döttrar med de här känslorna. Att de på något vis, hur väl jag än lyckas spela välmående, ibland anar att jag inte mår bra; att de utan att kunna artikulera det ändå ser igenom mig.

Jag har själv genom självreflektion blivit medveten om hur jag i någon mån ärvt tankemönster från mina egna föräldrar. Både bra och dåliga saker. De som är i min ålder kan säkert också känna igen sig i det. Ni vet när man kommer på sig själv med att säga, göra eller tänka någonting precis på samma sätt som någon av ens föräldrar. Det är insikten att jag i min tur påverkar mina barn på samma sätt som har drabbat mig hårt den senaste perioden. Jag försöker tänka positivt och vandra på den smala stigen i huvudet som leder mot tanken att jag har bra egenskaper och att det är dem jag måste bejaka. Det är, som jag kommer på mig själv med att säga allt oftare, inte alltid så lätt. I nuläget så har jag läget under kontroll.

Helgen kommer i alla fall att bli bra, då bär det av till svärföräldrarna. De bor några timmars bilresa bort. De älskar barnen och barnen älskar dem. Det kommer säkert att bli fint. Ta hand om er tills nästa gång.