Menu

Sömnlös igen


Vissa nätter är värre än andra, inatt är en sådan natt. Det händer rätt ofta att jag vaknar flera gånger om natten. Det är en instinktiv reaktion av kroppen. Min sömnapné gör så att tungan trillar bakåt när jag sover och blockerar svalget. Så min kropp tror helt enkelt att jag håller på att kvävas, det bisarra är att min kropp gör så här mot sig själv. Varje natt. Ibland är det piss.

De flesta vet hur det kan vara att vakna mitt i natten eller väldigt tidigt på morgonen. Det är ofta då de “stora frågorna” bestämt sig för att hälsa på. Hur många år har jag kvar? Är jag en bra farsa? Har jag valt rätt karriär i livet? Har jag fått cancer?

Jag har blivit bättre på att hantera det där, delvis hjälper den här bloggen till med saken. Inatt tänker jag på döden, vad det är för något, vart vi tar vägen, att vi alla ska dö. Ni vet. En av fördelarna med att ha fått barn, och det kanske låter lite egoistiskt på ett vis, det är att oron har förflyttat sig från mig till barnen. Jag ligger i vart fall inte alltid och oroar mig över min egen död och om jag själv är sjuk. Är det bättre som det är nu? Nej för tusan, om något så är det väl värre. Men det är… annorlunda?

Om än att rädslan över mina barn är värre än när jag har oroat mig över min egna hälsa. Att känna rädsla över mina barn är på något vis mer konkret och direkt. Det är trots allt någonting väldigt, som är mer diffust, med att fundera över sin egna existens, eller sitt egna utslocknande. Mer existentiellt och filosofiskt. Rädslan över mina barn är mer konkret, den bär en förhoppning om att jag ändå ska kunna hjälpa till om, Gud förbjude, någonting skulle hända.

Frågan är om jag ska spela på paddan eller göra ett försök att sova? Det får nog bli sängen, det är trots allt en arbetsdag imorgon.

Leave a reply


Your email address will not be published. Required fields are marked *